Film är bäst på bio, eller?

1956 besökte hela 78 miljoner svenskar landets biografer under ett år. I dag ligger vi och skvalpar runt blygsamma 10 miljoner. Om film är bäst på bio, varför sitter vi kvar i soffan?

Att “film är bäst på bio” är en gammal slogan från Svensk Film (SF),numera Filmstaden. Den myntades på 1970-talet för att locka fler till biomörkret – och den levde kvar länge. I dag är situationen en helt annan: streamingtjänsterna har krupit in i varenda hem, vilket gör det svårare att slita soffpotatisarna från Netflix och HBO. Kanske behövs en ny slogan à la “Släpp fjärrkontrollen och ta dig till bion” för att vinna tillbaka publiken. Men det är lättare sagt än gjort. Riktigt, riktigt svårt, faktiskt.

Hur illa är det?

Under 2019 uppmättes cirka 17 miljoner biobesök i Sverige – en siffra som abrupt störtdök när pandemin slog till. Redan 2020 var biobesöken nere på runt 6,7 miljoner, vilket innebar ett tapp på över 60 procent jämfört med året innan. När restriktionerna lättade något under 2021 steg visserligen siffrorna en aning till runt 7,5 miljoner, men det var fortfarande ljusår från nivån innan pandemin. Först 2022 började biograferna se en större återhämtning, då besökssiffran letade sig upp mot 10–11 miljoner. Och då saknar vi ändå 6 miljoner biobesök för att återgå till tidigare nivå 2019. Och vi saknar osannolika 68 miljoner för att nå den forna guldtoppen 1956, ett år då otroliga 78 miljoner biobesök registrerades. 

Färre biobesökare innebär färre biografer, men biografnedrustningen står inte i proportion till antalet besökare. Enligt statistik från Svenska Filminstitutet har vi gått från runt 850 salonger 2019 till cirka 820–830 under 2022. De flesta storstäder har fortfarande relativt gott om biografer, men framförallt i mindre orter, där verksamheten ofta drivs med begränsade resurser, har det varit svårt att få ekonomin att gå ihop. Vissa mindre biografer har tvingats lägga ner helt, medan andra i bästa fall har lyckats överleva tack vare statliga eller kommunala stöd och ideella krafter.

Vi kan inte bara skylla på pandemin

Utöver pandemin finns en rad andra faktorer som påverkat bioförlusten. Streamingjättar som Netflix, HBO Max och Disney+ har gjort det enkelt för folk att stanna hemma i soffan – man får tillgång till ett enormt utbud utan att behöva betala för en enstaka biobiljett eller resa iväg. Förr var streamingtjänsterna ett bekvämt format som huserade serier och b-filmer; idag ingår ambitiösa epos med världens bästa skådespelare i ditt abonnemang för en blygsam hundralapp.

Filmbolagen experimenterar dessutom allt oftare med simultana premiärer på bio och streaming, vilket försvagar det gamla argumentet om att en viss film endast går att se på biograf under premiärperioden. Även om många fortfarande föredrar att se storslagna filmer på en riktigt bred duk med stort ljud, har vanorna för hur vi konsumerar film förändrats i grunden. Det är den egentliga anledningen till bioraset; det är en kulturell fråga. Fler och fler värdesätter bekvämligheten att kunna pausa, spola tillbaka eller byta film mitt i allt. Samtidigt fortsätter biljettpriserna för bio att stiga.

Om du, precis som jag, hör till skaran som menar att 70-talssloganen “Film är bäst på bio” är fullständigt korrekt, varför inte avnjuta – och stötta – en lokal biograf, kanske med middag eller fika innan eller efter? På Upplevelse.com finns flera biopaket som kombinerar filmvisning med extra lyx.

Biografernas svar

Många biografägare är fortfarande optimistiska. Med rätt filmer, bekvämare stolar och en lyxigare totalupplevelse – kanske med mat och vin – hoppas man att publiken ska hitta tillbaka. Dessutom görs storsatsningar på avancerad bild- och ljudteknik i ett försök att exklusivisera biobesöket ytterligare och därmed öka avståndet mellan hemmets soffa och den stora duken.

Men är det inte lite naivt att tro att detta ska räcka? Kanske krävs det i stället insatser på politisk nivå för att se till att en större mångfald av filmer faktiskt får biopremiär och att hela landets biografer, inte bara de i storstäderna, ges möjlighet att locka till sig publik. Kulturstöd, riktade insatser för lokala biografer och långsiktiga strategier för spridning av svensk och utländsk film skulle kunna göra skillnad.

Än så länge talar dock statistiken sitt tydliga språk: om inget förändras i vår filmtittarkultur och distributionen av nya titlar riskerar ännu fler biografer att bli spöklokaler, reliker av en svunnen guldtid. Om film är bäst på bio måste vi lämna soffan.